Reddarn

Jag är just nu inne på att gå in för att bejaka min konst. Min konst är helt omogen. Den finns där men jag har ingen aning om den ska slå ut i full blom. Jag tänker på det underbara staffli maken gjort och kan inte se annat än att det är att köra igång. Att skapa något som kommer upp i huvudet är riktigt kul. Jag var på en retreat genom sjukhuskyrkan. Jag kunde inte annat än konstatera att det inspirerade mej. Miljön är fin med lantlig idyll och vatten intill. En del av Piteå älven och ett möte med Svensbyån gör att det strömmar vatten precis bredvid de byggnader vi var stationerade vid.  På vattnet väsnades det rejält, hur många svanar som helst på väg men ännu inte startande till sydliga nejder. Dom liksom hade full diskussion om vem som skulle fara iväg först, tyckte man. Ja det var väldigt inspirerande när man också måste vara tyst. Intet ett ljud över mina läppar. Så promenerar en ljusklädd kvinna ner mot svanarna nere vid vattendragen, som om hon hade stämt möte med dem. Hon hade svept en vit filt över sina axlar och faktiskt såg hon ut att vara en svan hon själv också. En genuin konstnärskänsla kom över mig och även poetisk. Så skrev jag. " Med hastiga steg ner mot Svenbyån hade hon stämt träff med svanarna. Det var hennes syskon o vänner  hon skulle möta. En ganska lång stund pratade dom förtroligt med varandra. Svanarna menade enhälligt att hon passat tiden "...